nadjasbokblogg.blogg.se

"Helena är den enda som kan vandra mellan de levandes värld och Underjorden, Hades, och nu måste hon ta sig dit för att döda erinnyerna, de tre ödesgudinnorna. Men i Hades försvinner Helenas styrka och snabbhet. Tiden rinner iväg och hon börjar tvivla på att hon kommer att lyckas med sitt uppdrag. Kanske finns det hopp när Helena möter den mystiske Orion. Han säger sig vara utsänd för att hjälpa henne, men kan hon lita på honom?

Samtiigt utkämpar Helena och Lucas en strid mot de känslor de har för varandra. Ödet har förutspått en katastrof om de blir ett par och det hotar att driva dom båda till vansinne."

Detta är då fortsättningen i Starcrossed serien. Men inte bara det...utan en fortsättning på Helenas och Lucas jobbigt förbjudna kärlek som driver dem till vansinne!

Som det står i citatet så är det bara Helena som kan komma ner till Underjorden och till en början tär uppdraget verkligen på henne då det är ett helvete där nere. Men sen träffar Helena Orion som också kan vandra i Hades tack vare Aeneos gyllene gren, men klarar dem uppdraget?

Det är även så att tydligen har Tantalus begärt hjälp av myridonen Automedon. Jobbar han verkligen bara för Tantalus eller är det någon annan som vill vara med i leken?

Jag tycker fortfarande att Helena verkar desperat efter Lucas. Kanske vad gäller Orion också? Det stör mig ganska rejält men ändå så längtar jag efter nästa bok!

Favorit karaktär: Fortfarande Lucas och Cassandra av samma orsaker som den första boken. Orion har även kommit in som favorit hos mig!

Favorit del/kap: kapitel 11 när Lucas berättar för Helena om mynten och när hon besöker Morfeus i drömmarnas land. Jag gillar även kapitel 16.

Minnesdel: >>"Jag vet att jag skröt om att jag skulle avsluta det här på en gång, men sanningen är att jag inte har en aning om hur jag ska bära mig åt. Jag vet inte hur jag ska få slut på det!"

Hon försökte låta bli att börja gråta.
"Kom hit", sa han, tog hennes hand och drog ner henne intill sig.
"Och vet du vad det värsta är?" 

"Nej, vadå?"

"Just nu bryr jag mig nästan inte om det", sa hon och tårarna började sippra fram. "Jag bryr mig inte om att du är en skuggmästare, och att du har hållit saker hemliga igen."
"Jag försökte berätta för dig i korridoren idag, det gjorde jag faktiskt. Men jag kunde inte. Jag ville nog inte riktigt erkänna det för mig själv, och om jag berättade det för dig skulle jag ju bli tvungen att göra det."

"Men jag bryr mig inte om vad du är!" sa hon och höjde rösten. "Jag bryr mig inte om att du är en skuggmästare, eller att du är min kusin. Jag bryr mig inte ens om att jag ska stiga ner till Dödsriket och rädda alla Ättlingar om tio minuter. Lucas, hela världen skulle kunna brinna upp omkring mig, och det enda jag bryr mig om är hur lycklig jag är över att vara ensam med dig. Hur sjukt är inte det?"

Lucas knep ihop ögonen och suckade. "Vad ska vi göra?"

"Jag vet inte", mumlade hon vilset medan de sträckte ut händerna och slog armarna om varandra. "Det finns ingenting som hjälper."

"Du måste gå vidare, Helena", sa han desperat.

"Jag vet det!" grät hon och vilade hakan mot hans axel. Men ju mer hon tänkte på att lämna honom, desto hårdare höll hon om honom. " Men jag kan inte."

"Du måste glömma mig", envisades han. "Det är det enda sättet om vi ska överleva det här."

"Hur ska jag kunna glömma dig?" sa Helena och skrattade sorgset åt den omöjliga tanken. "Du är en alldeles för stor del av mig. För att kunna glömma dig måste jag glömma mig själv" <<

>>"Okej, bra. Jag tänker gå ner nu" meddelade Helena kort. Hon kände sig förvirrad och bestämde sig för att det var bäst att göra någonting nu, innan hon hann tänka efter för mycket. "Och om jag skulle glömma allting och aldrig komma tillbaka, så vill jag att du ska veta att jag fortfarande älskar dig."
"Och jag älskar dig" Ett leende drag i hans mungipor.<<

Betyg: 4.5 av 5 möjliga!