09:44:00
Mer än ögat ser - Melissa Marr
SPOILER VARNING! LATHETSVARNING!
"Aislinn lever i två världar, den vanliga - och den osynliga. Hon uppvaktas av två unga män. Den ene är av kött och blod, den andre är en underskön sommarkung som vill se henne som sin brud. Hon måste bara välja..."
"I Mer än ögat ser får vi följa sjuttonåriga Aislinns kamp för att finna kärlek en - i en verklighet som rymmer mer grymhet och mer skönhet än något öga skådat."
Mer än ögat ser är den första boken i serien Wicked Lovely av Melissa Marr och handlar om (som skrivet) den sjuttonåriga Aislinn som försöker att inte bli upptäckt av oknytt som hennes mormor varnat henne för.
Det som först händer i boken (dvs i prologen) är att sommarkungen Keenan ska låta en tjej, Donia, ta i vinterdrottningens stav, för att se om hon är den rätte att bli sommardrottningen och vara tillsammans med Keenan. Men tyvärr så tränger isdrottningens köld igenom hennes hud och hon kommer att bära den tills nästa dödliga är villig att testa. Hon blir alltså vinterflicka.
Jag gillar boken (och även dem andra böckerna i serien) även om det är lite mycket kärlek och glädje i boken/böckerna och då menar jag både lycklig och olycklig kärlek. Dock så ogillar jag Keenan.
Favoritkaraktär: Absolut Seth. Han är konstnärlig, jag gillar hans stil utseendemässigt, han är smart och mogen och känns som en romantisk person på en normal nivå. Jag gillar även Aislinns stil
Favorit del/kapitel: Kapitel 2-3 där Aislinn anförtror sig åt Seth och berättar om oknytten.
Minnesdel: >>"Jag vill bara att du ska lämna mig ifred. Ingenting annat."
Han suckade, och hon kände sig plötsligt som sorgsen att hon ville gråta. Trick och knep, bara trick och knep.
Hon rynkade pannan. "Gör inte så."
"Vet du hur många dödliga jag har uppvaktat de senaste nio århundradena?" Han stirrade in genom fönstret, på skyltningen för ännu en vampyrfilm och sa med längtansfull ansiksuttryck: "Jag vet inte själv. Jag skulle behöva fråga Niall, och jag skulle säkert kunna fråga Donia också."
"Jag bryr mig inte. Jag är inte intresserad av att bli en av dem."
Havet försvann under den bittra smaken av ökenvindar som svedde hennes hud när ilskan blossade upp i hans ansikte. "Så passande." Sedan skrattade han lågt, som en sval bris mot hennes brända hud. "Att äntligen ha hittat dig, och så vill du inte ha mig. Du ser mig, så jag kan vara den jag verkligen är - inte en människa, utan en alv. Jag måste fortfarande följa vissa regler, jag kan inte tala om varför du är viktig för mig, vem jag är..."
"Sommarkungen", avbröt hon och gick längre bort från honom, redo att springa. Hon försökte lägga band på sitt humör. Han hade behandlat henne väl, men det förändrade ingenting. Han tillhörde fortfarande oknytten. Det borde hon inte låtit sig själv glömma.
"Åh, så du vet det också." Med en omänsklig snabb rörelse gled han så nära att de stod bröst mot bröst. Innan hon hann blinka stod han där som han verkligen såg ut - utan sin tjuskraft. Värme sköljde över dem, som om solstrålar föll från hans hår likt varm honung och långsamt omslöt henne. Hon drog efter andan och trodde att hjärtat skulle brista av överansträngning, så fort slog det. Värmen flödade över hennes hud tills hon nästan var lika omtöcknad som när hon dansat med honom.
Sedan stängde han av det, som om han vridit på en kran. Inga vindar, inga vågor, bara ljudet av hans röst. "Jag lovade att göra allt du önskade om det stod i min makt. Vad du ber om står inte i min makt, Aislinn, men det är mycket som gör det."
Det kändes som om benen skulle vika sig under henne och hon ville knipa ihop ögonen. Hon var fruktandsvärt frestad att be honom göra om det där - vad det nu var - bara en gång till, men visste att det vore oförståndigt.
Hon föste bort honom, som om avstånd skulle hjälpa. "Så du ljög." "Nej. När en dödlig är utvald, kan hon inte bli bortvald igen. Till slut avvisar eller accepterar du mig, men ditt liv som dödlig är över." Han kupade handen framför henne, drog den genom tomma luften och fyllde handen med en krämig vätska. Virvlande rött och guld skimrade i den, blandat med vita fläckar.
"Nej." Hon kände tålamodet brista - en livstids vrede mot de osynliga steg till ytan. "Jag avvisar dig, okej? Försvinn, bara."
Han suckade, hällde solkenet ur handen och fångade upp det med den andra utan att titta.
"Du är en av oss nu. Ett sommarväsen. Även om du inte var det, skulle du fortfarande vara min, fortfarande höra samman med oss. Du drack av vårt vin med mig. Har du inte läst om det i dina böcker, Aislinn. Drick aldrig med oknytt."
Även om hon inte förstod varför, så lät hans påstående rimligt. Någonstans inombords hade hon kännt att hon börjat förändrats - hennes hörsel, den egendomliga värmen under huden. Jag är en av dem. Men det betydde inte att hon måste acceptera det.<<
Betyg: 3.5 av 5 möjliga!
