nadjasbokblogg.blogg.se

(bild tagen från google) SPOILER VARNING!

"EN SVUREN ED
EN FALLEN ÄNGEL
FÖRBJUDEN KÄRLEK"

"Noras lycka med Patch som skyddsängel blir kortvarig. För hon misstänker snart att han vill henne illa och drar sig därför undan. Patch svarar med att genast börja dejta Marcie, Noras värsta fiende och verkligen plågoande.

Det går så långt att Nora inte bara fruktar för sitt eget liv utan också börjar misstänka att det är Patch som ligger bakom mordet på hennes pappa.

Kan Nora lita på sin skyddsängel? Är hans hemligheter farligare än hon någonsin kan föreställa sig?"

Den andra boken ur serien! Dock så är den först boken bättre eller jag tyckte mer om Nora i den första boken. Hon är lite för beroende (svartsjuk), dock så gillar jag hennes attityd att hon vill lösa gåtorna angående Patch, hennes pappas död m.m.

Vampyrer har varit inne ett tag nu, och om man skulle filmatiserat Hush, Hush serien så tror jag nog garanterat att det skulle ha blivit dem snygga, sexiga och de lite läskiga änglarnas år. Jag har hoppats på en filmatisering av serien ett bra tag nu och det har säkert andra också gjort hoppas på. Jag tycker att vi håller tummarna på att det blir något!

Vi kanske ska återgå till boken och handlingen nu, shall we? Vi känner ju Nora, Patch etc. Nu dyker Noras barndomskompis Scott upp i Coldwater i Noras liv och han är... lite speciell. Patch börjar träffa Marcie och Nora funderar om dessa ringar och vad gäller mordet på hennes egna pappa som verkar hemsöka henne.

Favoritkaraktär: Patch och Rixon precis som i den förra boken. Även Scott är med som favorit.

Favorit del/kap: Kapitel 12.

Minnesdel: >>Jag försökte dra mig undan igen. "Släpp mig."

"Vill du inte ha mig?" Hans leende var rävaktigt.

"Det handlar inte om det. Jag vill inte bli skuld till att något händer dig. Släpp mig." Hur kunde han vara så nonchalant? De letade bara efter en ursäkt att bli av med honom. Han fick inte bli sedd med armarna om mig,

Han smekte mina armar, men när jag ta tillfället i akt och slita mig loss tog han mina händer. Hans röst trängde in i mina tankar. Jag kan hoppa av. Jag kan vända dem ryggen nu med en gång, och vi kan sluta följa ärkeänglarnas regler. Han sa det så beslutsamt och självklart att jag förstod att det inte var första gången han tänkt det. Det här var något han fantiserat om i hemlighet många, många gånger.

Hjärtat bultade vilt. Hoppa av? Sluta följa reglerna?

"Vad pratar du om?"

Jag kan leva på flykt, gömma mig och hoppas att ärkeänglarna inte hittar mig.

"Och om de gör det?"

Då ställs jag inför rätta. Jag blir dömd, men vi får några veckor i fred medan de överlägger.

Jag insåg hur bedrövad jag såg ut. "Och sedan?"

De skickar mig till helvetet. Han tvekade och tillade sedan, med lågmäld övertygelse: Jag är inte rädd för helvetet. Jag förtjänar det som väntar mig. Jag har ljugit, bedragit, svikit. Jag har sårat oskyldiga människor. Jag har begått fler misstag än jag kan minnas. På ett eller annat sätt har jag betalat för dem under hela min existens. Helvetet blir inte annorlunda. Han drog på munnen i ett kort, snett leende. Men jag är säker på att ärkeänglarna har några triumfkort i rockärmen. Leende bleknade och han såg på mig med naken ärlighet. Att vara med dig har aldrig känts fel. Det är det enda jag har gjort rätt. Jag bryr mig inte om ärkeänglarna. Tala om vad du vill. Bara säg det. Jag gör vad du än vill. Vi kan ge oss av med en gång. 

Det tog några ögonblick för orden att sjunka in. Jag kastade en blick på jeepen. Väggen av is mellan oss rasade. Den fanns bara där på grund av ärkeänglarna, och utan dem betydde allt Patch och jag hade bråkat om ingenting. De var problemet.

Jag ville lämna dem och allt annat bakom mig och rymma med Patch. Jag ville vara ansvarslös, bara tänka på nuet. Vi kunde få varandra att glömma konsekvenserna. Vi skulle skratta åt regler, gränser och framförallt morgondagen. Det skulle bara vara jag och Patch, och ingenting annat betydde någonting.

Ingenting annat än löftet om vad som skulle hända när de där veckorna lämnade sig sitt slut.

Jag hade två val, men beslutet var enkelt. Enda sättet för mig att behålla Patch, var att släppa honom. Att inte ha någoting med honom att göra.

Jag insåg inte att jag grät förrän Patch drog tummarna under mina ögon och hyssjade lågt. "Allt kommer att bli bra", mumlade han. "Jag vill ha dig. Jag kan inte fortsätta så här, och bara leva till hälften."

"Men de skickar dig till helvetet", snyftade jag och kunde int hindra underläppen från att darra.

"Jag har haft lång tid på mig att acceptera det."

Jag var fast besluten att inte visa Patch hur svårt det här var för mig, men jag kvävdes nästan av tårarna som rann ner i halsen. Ögonen var fuktiga och svullna och det värkte i bröstet. Allt det här var mitt fel. Om det inte var för mig, skulle han inte vara en skyddsängel. Om det inte var för mig, skulle inte ärkeänglarna vara inställda på att förgöra honom. Jag var ansvarig för att det hade gått så här långt.

"Jag vill be dig om en tjänst", sa jag tills slut med en svag röst som lät som en främlings. "Hälsa Vee att jag promenerade hem. Jag behöver vara ensam."<<

Betyg: 4 av 5 möjliga!